Ny låt med Journey

Ett av mina all-time-favourite-band, Journey, är tillbaka! Jag kommer såväl ihåg första gången jag slog på skivan Escape nån gång i tonåren, jag stod där helt stum och förvånades över hur en skiva kunde ha sån stor inverkan på mig, mitt liv skulle aldrig mer bli detsamma. Journey var för mig inkörsporten till den melodiösa rockens underbara värld och höjdpunkten var givetvis att få se dem live sommaren 2006. 

Men sen dess har det gått utför. Precis när alla vi fans tagit sångaren Steve Augeri till våra hjärtan (för ingen kan någonsin ersätta Steve Perry) sparkades han pga röstproblem. Först utannonserades att ny sångare var den tillfällige inhoppare Jeff Scott Soto som under pågående turné tillsammans med Def Leppard hoppat in och ersatt Augeri. Men efter bara ett par gig sparkades även han under mystiska omständigheter utan någon egentligen förklaring. Märkligt var bara förnamnet. Journey verkade vara historia och under en tid var det ovanligt tyst kring bandet. Tills dess att gitarristen Neal Schon surfade runt på youtube och hittade coverbandet The Zoo från Filippinerna med sångaren Arnel Pineda. Resten är historia, en askungesaga.

Jag såg klipp med The Zoo för flera år sen och imponerades också av Pinedas röst och hur snarlik den var både Perry och Augeri. Men aldrig kunde jag tro att han skulle fronta Journey 2008. För några månader sen kablades videoklipp ut från Pinedas första spelning med Journey, en uppenbart nervös Pineda som inte alls imponerade. Det kändes mest som en dålig vits.

Nu har första klippen från Journeys kommande studioskiva släppts och jag säger bara: ”Wow”! Stundtals låter det som om Steve Perry är tillbaka och som om någon vridit klockan tillbaka 20 år. Jag tar tillbaka allt ont jag sagt om Pineda. På skiva fungerar Journey klockrent, precis som förrut, min rädsla är dock att jag kommer bli ruggigt besviken nästa gång jag ser Journey live med Pineda som frontman. Han må ha en gudabenånad röst, otäckt, nästan skrämmande likt Steve Perry men trots det känns han inte som rätt person att fronta ett band som sålt miljontals skivor och för alltid skrivit in sig i historieböckerna. Tiden får utvisa hur han kommer bli ihågkommen. 

Journey – Never Walk Away (från kommande albumet Revelation, juni 2008)

Hoggwash

I helgen var jag på skivmässa och fyndande och bla hittade jag Hoggwash” debut The Last Horizon som kom förra året, en skiva jag helt missat. Och jag tycker verkligen synd om alla som missat den, för det är verkligen en stark debut och en underbar platta i genren symfonisk prog. Efter ett par sekunders lyssning slås man av ”kan det verkligen vara så här bra?” Ja, det kan det!

Musiken är stundtals väldigt drömsk med en del keltiska influenser för att minuten senare explodera i klassisk symfonisk prog med drag av storheter som Pink Floyd, Camel och Focus. Hoggwash består av Antony Kalugin från Ukraina och Will Machie från Wales och till sin hjälp har de ett gäng duktiga musiker från Ryssland. Och förhoppningsvis är det här bara början på något stort.

För de som vill köpa skivan rekomenderar jag att kika in hos Missing Piece. Hoggwash ligger på en liten etikett (Caerllysi Music) och saknar såvitt jag förstår svensk distribution och behöver därmed specialbeställas.

1. Out of the darkness (15:30)
2. Reflections of life (6:00)
3. Under a rainbow sky (6:10)
4. Road of many challenges (10:05)
5. Like a miracle (9:02)
6. Watching the sun go down (6:10)
7. Another friday night (9:15)
8. The Last Horizon (4:28)

Songs From The Sparkle Lounge

Jag har rent ut sagt vart skitdålig på att skriva här den senaste tiden, är begravd i jobb och träning inför Göteborgsvarvet. Men nu ska det bli bättring. Och det underbara vädret får ju en automatiskt att bli på bättre humör så det ska förhoppningsvis inte bli några problem att både hinna med vardagen och blogga om bra och ny musik.

Min musiksmak har en tendens att skifta beroende på väder. Nu när det vart så fantastiskt bra väder hela veckan lämnar jag gärna den mörka, introverta och komplexa musiken i skivhyllan ett tag för att återupptäckas nån gång i höst, och plockar istället fram lite mer somrig musik. Och vad kan passa bättre då än Def Leppard, skivaktuella med nya skivan Songs from the sparkle lounge som släpps 30 april. Def Leppard har enligt mig gjorde några av de absolut somrigaste låtarna (läs Stand Up Kick Love In To Motion, Hysteria, I Wanna Touch U).

Songs from the sparkle lounge är precis vad vi väntat på, vi snackar klassisk Def Leppard rock. Förra coverplattan var helt okej, men det var som sagt en coverplatta och skivan innan dess, X, innehöll ljusglimtar men jag var nog inte ensam om att rynka på ögonbrynen över leppardernas samarbete med Andreas Carlsson och Max Martin. Nya skivan har snurrat ett par gånger nu och den växer för varje gång. Första singelvalet, Nine lives med gästsång av country stjärnan Tim McGraw, känns otroligt fräsch men ändå med det signifikativa Def leppard soundet i behåll. Jag vet i alla fall att jag kommer stå längst fram i sommar i när Def Leppard intar Norje och Sweden Rock!

Gabriel vs. Collins

Jag tillhör den skara som avgudar Genesis med Peter Gabriel på sång men avskyr Genesis med Phil Collins vid mikrofonen. Nu börjar dock mitt motstånd till Phil Collins sakta luckras upp. Jag har tidigare förkastat alla skivor med Phil Collins på sång, mest pga att jag dragit dem alla över en och samma kant. 70-tals Genesis med Gabriel på sång och Phil Collins bakom trummorna var genial och tidlös prog. Genesis med Phil Collins har för mig vart likställt med tramsig pop typ I Cant Dance. Men idag gav jag A Trick of the Tail en ärlig chans, och wow! Vilken platta! Inte alls nån tramsig pop, givetvis långt ifrån lika genialt som Selling England By The Pound eller The Lambmen fortfarande riktigt, riktigt bra.

Kanske är det orättvist att jämföra de två upplagorna av Genesis med tanke på att de bytte musikalisk inriktning på 80-talet. Det är på tiden att ge Phil Collins plattorna en chans, för Genesis är ju trots allt Genesis, oavsett om Phil Collins sjunger eller hamrar på trummorna. Jag kommer aldrig att falla för perioden då de sålde sig själva med pop hits världen över (Land of confusion, Invisible touch, I Cant dance etc) men som sagt, de hann ju göra ett par skivor i samma anda som Gabriel eran med Phil på sång innan det började gå utför. Välj själva vem som är bäst!

Genesis – Squonk (Phil Collins)

Genesis – Lamb lies down on broadway (Peter Gabriel)

Coldplay

Nyheter kring Coldplays kommande album. Den har nu officiellt fått titeln Viva la Vida or Death & All His Friends och släpps 16 juni. Albumet kommer innehålla följande låtar:

1. Famous old painters
2. Glass of water
3. Lost
4. Cemeteries of London
5. Violet Hill
6. Poppy Fields
7. 42
8. Yes
9. Leftrightleftright
10. Rainy Day
11. Prospeckt’s March

Skivan går redan nu att boka hos flera butiker. Förhoppningsvis stannar de till i Sverige för en spelning även denna gång.

Asia

Asia är tillbaka! Supergruppen med Steve Howe (Yes), John Wetton (King Crimson, Uriah Heep), Geoff Downes (Yes, Buggles) och Carl Palmer (ELP) släpper nya skivan Phoenix nästa vecka. Efter många om och men med medlemsbyten hit och dit under åren har originaluppsättningen äntligen återförenats. Phoenix låter väldigt mycket klassiska Asia med fokus på snygga melodier och synthmattor, och Phoenix är definitivt en av deras bästa skivor. Men med tanke på vilka gruppmedlemmarna är så var jag nog inte ensam om att förvänta mig en liten dos mer prog. Prog fantasterna har nog inte lika mycket att hämta som AOR fansen. Ett av 2008 års stora skivsläpp men skivans största behållning är att den får mig att plocka fram mina gamla Asia plattor och minnas hur bra de var på 80-talet och framförallt att Heat of the moment fortfarande är en av världens bästa melodiösa rocklåtar.

 

 

Pop

Pop är för det mesta ganska tråkigt, trist och förutsägbart. Kommersiell smörja som gjorts i ett enda syfte, att tjäna pengar och möjligtvis för att exploatera nån stackars förvirrad tonåring som inte kan sjunga med en helt snedvriden bild av sig själv och samhället. Noll känsla, noll inlevelse, noll trovärdighet.

Men sen finns det intelligent pop, pop som i sina bästa stunder är helt fantastisk och som vill något mer än att bara tjäna pengar och synas i MTV, med harmonier influerade av storheter som ABBA, ELO och andra 60-och 70-tals popband. Tyvärr säljer de inte lika mycket och få sådana band har varken svensk eller europeisk distribution så därför krävs det lite letande för att hitta dem, men jag lovar, det är värt mödan.

Barcelona – It’s about time

Melee – Built To Last

Opeth – Watershed

Så här ser omslaget till Opeth kommande skiva ut, precis som tidigare är det gjort av Travis Smith. Watershed släpps den 3 juni på Roadrunner Records och kommer innehålla följande låtar:

1. Coil
2. Heir Apparent
3. The Lotus Eater
4. Burden
5. Porcelain Heart
6. Hessian Peel
7. Hex Omega