Steven Wilson

Det finns få personer idag med samma musikaliska intelligens och mångsidighet som Steven Wilson. Det spelar ingen roll vad han gör, allt han rör vid blir till guld; progressiv rock med skötebarnet Porcupine Tree, melankolisk pop-rock i Blackfield, death metal som producent åt Opeth, ambient/electronica med sidoprojektet No-Man eller singer/songwriter stuk som soloartist.

Förutom detta har karln” gjort kanske världshistoriens bästa cover. Jag avskyr vanligtvis covers, men Steven Wilsons version av Alanis Moriesettes Thank You rubbar totalt hela min världsbild av covers. Hur är det möjligt att en så medioker låt helt plötsligt blir så bra och så känslosam?

Overland

Länge sen jag skrev här nu, våren är en lärares mest hektiska period med prov, restuppgifter, betyg och nationella prov. Har helt enkelt inte haft tid till varken bloggande eller att hålla koll på nya skivsläpp. Men en skiva som inte gått att undgå för en gammal pudelrockare som jag, trots högar av prov och rättning, är Steve Overlands nya soloskiva, Break Away.

Steve Overland (FM, Shadowman, The Ladder) behöver väl knappast nån presentation. Som frontfigur i brittiska FM släppte han på åttiotalet två av historiens bästa AOR plattor; Indiscreet och Tough It Out. På senare år har han hittat tillbaka till den melodiösa rocken med projekten Shadowman och The Ladder, efter både pop (So) och blues (FM) utflykter. Bakom skivan Break Away ligger Andreas Rydholm (Code, Grand Illusion) som både skrivit och producerat. Detta är snarare Grand Illusion med Steve Overland på sång, trots namnet.

Musikaliskt finns det dock inget att klaga på. Det var länge sen Steve sjöng så här bra, jag får fortfarande gåshud av hans röst. Låtmaterialet är förvånandsvärt starkt, allt från gitarrbaserade rocklåtar (Alive and kicking) till snygga ballader (Until forever comes) och fantastiska refränger. Definitivt ett måste köp för alla fans av melodiös rock och AOR.

Until Forever Comes – Overland