Det finns få personer idag med samma musikaliska intelligens och mångsidighet som Steven Wilson. Det spelar ingen roll vad han gör, allt han rör vid blir till guld; progressiv rock med skötebarnet Porcupine Tree, melankolisk pop-rock i Blackfield, death metal som producent åt Opeth, ambient/electronica med sidoprojektet No-Man eller singer/songwriter stuk som soloartist.
Förutom detta har karln’ gjort kanske världshistoriens bästa cover. Jag avskyr vanligtvis covers, men Steven Wilsons version av Alanis Moriesettes Thank You rubbar totalt hela min världsbild av covers. Hur är det möjligt att en så medioker låt helt plötsligt blir så bra och så känslosam?
