Coldplay förtjänar ett eget kapitel i musikhistorien. Få band har fått sånt genomslag i modern tid som just Coldplay. Alla lyssnar på Coldplay, vare sig du är plugghäst, IT konsult, fotbollskille, hårdrockare eller hästtjej så går de hem. Hur kommer det sig? Fyra grabbar från London som i mitten på nittiontalet startade gruppen Starfish, hur blev de ett av världens största rockband?
Coldplay skivdebuterade år 2000 med den fantastiskt vackra Parachutes (10p). Britpopvågen var på topp med band som Oasis, Travis, Keane och Blur men Coldplay hade snarare mer likheter med Radiohead och U2 än just nämnda band. Parachutes är deras största mästerverk hitills o
ch belönades bl.a med en Grammy för bästa alternativa album. Parachutes är så brutalt vacker att det nästan gör ont och melodierna så melankoliska att själen inte vet vad den ska ta sig till. Ljudet är typisk brittiskt och vemodigt och formatet litet samtidigt som det är storslaget. Tänk höst, tänk sorg och vemod, tänk brustna hjärtan. Precis de känslorna har Coldplay lyckats fånga på skiva och förmedlar men en genuin passion!
Favorit spåren är Don’t Panic, Sparks, Yellow, Trouble och We Never Change men det finns inte en dålig låt på skivan. Den här skivan kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat och tiden får utvisa hur bra den egentligen är.
Det skulle dröja två år, 2002, innan Coldplay släppte uppfäljaren, A Rush Of Blood To The Head (8p) och frågan alla ställde sig var om de kunde göra en lika bra skiva som debuten? Svaret blev inte helt oväntat nej, men inte för att det är en dålig platta utan för att de valde att göra en helt annan skiva. Parachutes var v
acker och melankolisk rakt igenom, men redan öppningsspåret, Politik, på nya skivan slår an tongångarna för uppföljaren. Det är en bombastisk och storslagen refräng, långt ifrån det lilla formatet. A Rush Of Blood To The Head är överlag mer experimentiell än föregångaren, även om vi förvisso bjuds på typisk Coldplay melankoli studntals. Men trots att skivan innehåller ett par av Coldplays bästa låtar (The Scientist & Clocks) går det inte att komma ifrån att det är en besvikelse, mest pga att låtarna inte håller, det är helt enkelt för många fillers.
Coldplay var nu stora både på hemmaplan och internationellt, men det stora kommersiella genombrottet kom 2005 med den tredje fullängdaren X&Y (7p). Första singeln Speed of sound spelades på alla radiokanaler den våren, dygnet runt, överallt. På X&Y tog Coldplay steget till att bli ett kommersiellt band, och som så många andra sålde man en bit av sig själv på köpet. Chris Martins förhållande med Gwyneth Paltrow innebar givetvis också ofrivillig uppmärksamhet. X&Y är en briljant pop platta med fantastiskt bra poplåtar och en megahit i Fix You, men den typiska Coldplay melankolin är tyvärr mer eller mindre bortblåst, förutom i What If, plattans bästa spår och Proof som återfinns på den limiterade 2 disc utgåvan. Direkt efter X&Y annonserade Coldplay att de skulle ta ett uppehåll på obestömd tid…
För ett par månader sen dök första singeln på flera år upp, den alldeles utmärkta Violent Hill som med sin elektriska atmosfär bidrog med något helt nytt vilket både kändes spännande och h
oppfullt inför nya skivan, Viva La Vida (6p). Däremellan hann det gå flera månader och förväntningarna var givetvis enorma. Min första kommentar om skivan efter en genomlyssning var ”SJUKT BRA”. Men ju mer den har fått snurra, dessto mer inser jag att den inte riktigt är så bra som jag ville att den skulle vara. Den känns förvisso som en tillbaka gång till det gamla soundet vilket är positivt, men melodierna är inte tillräckligt bra och inte arrangemangen heller (där en del österländska tongångar hittat in). Det som kan sägas är att Coldplay vågat ta ut svängarna ännu mer än på A Rush Of Blood To The Head i fråga om strukturer vilket känns nytt och fräscht, men bottennappen är för djupa och höjdpunkterna för få. När besvikelsen lagt sig kommer jag förhoppningsvis kunna se på den med andra ögon…
Så, vad är det som gör Coldplay till ett av världens största rockband? Jag skulle säga att det ligger i balansen mellan den artistiska integriteten, att göra det de själva vill samtidigt som det är komersiellt gångbart. Det är en hårfin gräns som de lyckas balansera på utan att ramla. Jag vet att de är fler med mig som gärna skulle se att de gjorde en ny Parachutes, vilket förmodligen aldrig kommer hända. Men jag kommer fortfarande vara ett troget Coldplay fan och i väntan på den nya Parachutes kommer jag troget köpa deras skivor. Och låt oss hoppas att deras spelningar i Globen i höst blir magiska!
