2005 släppte Kino, med medlemmar från Marillion, Porcupine Tree, Arena och It Bites, sin debut och många var vi som ställde oss i hyllningskören och öste superlativ över skivan Picture. Året därpå kom ytterligare ett skivsläpp; Cutting Room Floor som dock bara innehöll en ny låt, resten bestod av demos och liveinspelningar. Tyvärr försvann bandet lika fort som det uppstått och Kino var historia.
Kino’s främsta styrka var det moderna pop soundet och de snygga melodierna förpackade i ett proggigt format med en touch av såväl Beatles som Genesis. 2006 såg ytterligare en skiva progvärldens ljus; Frost* – Milliontown med ingen mindre än John Mitchell (Arena, Kino) på gitarr och givetvis jämfördes Frost som det nya Kino direkt. Tyvärr höll Frost* inte samma mått som Kino på långa vägar och trots positiva recensioner försvann den relativt obemärkt förbi.
Nu är året 2008 och den gamla prog-pop-gruppen It Bites har precis släppt nytt studioalbum, det första på 20 år(!). Det här släppet hade säkert passerat mig obemärkt förbi om det inte vore för att John Mitchell hanterar både sång och gitarr på nya skivan. Plattan låter precis så som Kinos uppföljare skulle ha låtit och från första sekunden är jag fast! Det låter EXAKT som Kino trots att det inte är Kino. Här finns de typiska pop melodierna och 70-tals influerade harmonierna och det moderna soundet blandat med progressiva och symfoniska inslag som jag älskade med Kino.
Jag har lyssnat för lite på It Bites tidigare studioalster och är inte rätt man att bedöma huruvida It Bites anno 2008 med John Mitchell är bättre än It Bites med originalvokalisten Francis Dunnery. Jag kan tänka mig att en del fans saknar Dunnery, men trots att det låter kusligt likt Kino många gånger kan jag ändå höra det glada och typiska It Bites soundet från 80-talet.
Favoritlåtar är öppningsspåret Oh My God, Ghosts som låter 100% Kino, pop dängan Fahrenheit och avslutande This Is England med inslag av både Pink Floyd och Queen.
<a
