2005 släppte Kino, med medlemmar från Marillion, Porcupine Tree, Arena och It Bites, sin debut och många var vi som ställde oss i hyllningskören och öste superlativ över skivan Picture. Året därpå kom ytterligare ett skivsläpp; Cutting Room Floor som dock bara innehöll en ny låt, resten bestod av demos och liveinspelningar. Tyvärr försvann bandet lika fort som det uppstått och Kino var historia.

Kino’s främsta styrka var det moderna pop soundet och de snygga melodierna förpackade i ett proggigt format med en touch av såväl Beatles som Genesis. 2006 såg ytterligare en skiva progvärldens ljus; Frost* – Milliontown med ingen mindre än John Mitchell (Arena, Kino) på gitarr och givetvis jämfördes Frost som det nya Kino direkt. Tyvärr höll Frost* inte samma mått som Kino på långa vägar och trots positiva recensioner försvann den relativt obemärkt förbi.

Nu är året 2008 och den gamla prog-pop-gruppen It Bites har precis släppt nytt studioalbum, det första på 20 år(!). Det här släppet hade säkert passerat mig obemärkt förbi om det inte vore för att John Mitchell hanterar både sång och gitarr på nya skivan. Plattan låter precis så som Kinos uppföljare skulle ha låtit och från första sekunden är jag fast! Det låter EXAKT som Kino trots att det inte är Kino. Här finns de typiska pop melodierna och 70-tals influerade harmonierna och det moderna soundet blandat med progressiva och symfoniska inslag som jag älskade med Kino.

Jag har lyssnat för lite på It Bites tidigare studioalster och är inte rätt man att bedöma huruvida It Bites anno 2008 med John Mitchell är bättre än It Bites med originalvokalisten Francis Dunnery. Jag kan tänka mig att en del fans saknar Dunnery, men trots att det låter kusligt likt Kino många gånger kan jag ändå höra det glada och typiska It Bites soundet från 80-talet.

Favoritlåtar är öppningsspåret Oh My God, Ghosts som låter 100% Kino, pop dängan Fahrenheit och avslutande This Is England med inslag av både Pink Floyd och Queen.

<a

Ytterligare nyheter kring kommande DVDn: ”The DVD is starting to come together, and will consist of two separate discs – one will be the live show from our last tour, and the other one will be a documentary following the band on the 2005 tour, which marked the end of that line-up. The fact that the band has seen such major changes the last two years made it very difficult emotionally to invest time and energy in this product, and it wasn’t until the documentary draft was proposed by Per Hillblom that I started to see what this DVD was trying to communicate. We still have a few commentary tracks to record but we are starting to see the end of it.”

Och bandet har även presenterat ett par datum för kommande Sverige gig. 6 september headliner PoS en välgörenhetsfestival i Finnåker, någon vecka senare spelar man på torget i Eskilstuna i samband med”I stan utan min bil” och slutligen 10 oktober intar man Balsta i Etuna för en välgörenhetsfestival. Tre sverigegig i höst alltså! Vore ju mycket passande att besöka min gamla hemstad Eskilstuna nån gång i höst kombinerat med Pain of Salvation!

För att göra en lång historia kort. Unifaun är Nad Sylvan och Bonamici – två musiker som träffades på ett Genesis forum på nätet och sedan bestämde sig för att göra ”musiken som Genesis aldrig gjorde”. Nu kommer debuten! Namnet Unifaun är givetvis taget från texten till ”Dancin’ with the moonlit knight” och en hyllning till Genesis. Men de är också mycket noga med att påpeka att Unifaun INTE är något Genesis coverband utan helt enkelt bara låter väldigt mycket Genesis.

Jag upptäckte dessa båda herrar i somras via morow.com och blev imponerad men en aning skeptisk också. Frågan var om de bara var ytterligare ett ”The Musical Box” eller ”The Watch”? Svaret är nej. Efter att ha lyssnat på skivan ett antal gånger nu så måste jag erkänna för mig själv att Unifaun låter ruggigt likt Genesis, framförallt ljudmässigt, men kopierar dem ändå inte utan har något eget i sina arrangemang och debuten är en mycket bra platta. Nad Sylvan låter spöklikt Phil Collins för att sekunden senare låta EXAKT som Peter Gabriel. Hur är det egentligen möjligt??

För alla som gillar Genesis, framförallt eran 75-78, i skarven mellan Gabriels avhopp och Phil Collins som ny sångare bör Unifaun vara ett självklart köp. Det är så här vi skulle önskat att Genesis låtit om de fortsatt. Nu när Phil Collins avviserat att han lagt av och Genesis därmed är historia så är Unifaun ett alldeles utmärkt substitut för att stilla Genesis hungern!

www.unifaun-music.com

Coldplay förtjänar ett eget kapitel i musikhistorien. Få band har fått sånt genomslag i modern tid som just Coldplay.  Alla lyssnar på Coldplay, vare sig du är plugghäst, IT konsult, fotbollskille, hårdrockare eller hästtjej så går de hem. Hur kommer det sig? Fyra grabbar från London som i mitten på nittiontalet startade gruppen Starfish, hur blev de ett av världens största rockband? 

Coldplay skivdebuterade år 2000 med den fantastiskt vackra Parachutes (10p). Britpopvågen var på topp med band som Oasis, Travis, Keane och Blur men Coldplay hade snarare mer likheter med Radiohead och U2 än just nämnda band.  Parachutes är deras största mästerverk hitills och belönades bl.a med en Grammy för bästa alternativa album. Parachutes är så brutalt vacker att det nästan gör ont och melodierna så melankoliska att själen inte vet vad den ska ta sig till. Ljudet är typisk brittiskt och vemodigt och formatet litet samtidigt som det är storslaget. Tänk höst, tänk sorg och vemod, tänk brustna hjärtan. Precis de känslorna har Coldplay lyckats fånga på skiva och förmedlar men en genuin passion!  

Favorit spåren är Don’t Panic, Sparks, Yellow, Trouble och We Never Change men det finns inte en dålig låt på skivan. Den här skivan kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat och tiden får utvisa hur bra den egentligen är.

Det skulle dröja två år, 2002, innan Coldplay släppte uppfäljaren, A Rush Of Blood To The Head (8p) och frågan alla ställde sig var om de kunde göra en lika bra skiva som debuten? Svaret blev inte helt oväntat nej, men inte för att det är en dålig platta utan för att de valde att göra en helt annan skiva. Parachutes var vacker och melankolisk rakt igenom, men redan öppningsspåret, Politik, på nya skivan slår an tongångarna för uppföljaren. Det är en bombastisk och storslagen refräng, långt ifrån det lilla formatet. A Rush Of Blood To The Head är överlag mer experimentiell än föregångaren, även om vi förvisso bjuds på typisk Coldplay melankoli studntals. Men trots att skivan innehåller ett par av Coldplays bästa låtar (The Scientist & Clocks) går det inte att komma ifrån att det är en besvikelse, mest pga att låtarna inte håller, det är helt enkelt för många fillers.

Coldplay var nu stora både på hemmaplan och internationellt, men det stora kommersiella genombrottet kom 2005 med den tredje fullängdaren X&Y (7p). Första singeln Speed of sound spelades på alla radiokanaler den våren, dygnet runt, överallt. På X&Y tog Coldplay steget till att bli ett kommersiellt band, och som så många andra sålde man en bit av sig själv på köpet. Chris Martins förhållande med Gwyneth Paltrow innebar givetvis också ofrivillig uppmärksamhet. X&Y är en briljant pop platta med fantastiskt bra poplåtar och en megahit i Fix You, men den typiska Coldplay melankolin är tyvärr mer eller mindre bortblåst, förutom i What If, plattans bästa spår och Proof som återfinns på den limiterade 2 disc utgåvan. Direkt efter X&Y annonserade Coldplay att de skulle ta ett uppehåll på obestömd tid…

För ett par månader sen dök första singeln på flera år upp, den alldeles utmärkta Violent Hill som med sin elektriska atmosfär bidrog med något helt nytt vilket både kändes spännande och hoppfullt inför nya skivan, Viva La Vida (6p). Däremellan hann det gå flera månader och förväntningarna var givetvis enorma. Min första kommentar om skivan efter en genomlyssning var ”SJUKT BRA”. Men ju mer den har fått snurra, dessto mer inser jag att den inte riktigt är så bra som jag ville att den skulle vara. Den känns förvisso som en tillbaka gång till det gamla soundet vilket är positivt, men melodierna är inte tillräckligt bra och inte arrangemangen heller (där en del österländska tongångar hittat in). Det som kan sägas är att Coldplay vågat ta ut svängarna ännu mer än på A Rush Of Blood To The Head i fråga om strukturer vilket känns nytt och fräscht, men bottennappen är för djupa och höjdpunkterna för få. När besvikelsen lagt sig kommer jag förhoppningsvis kunna se på den med andra ögon…  

Så, vad är det som gör Coldplay till ett av världens största rockband? Jag skulle säga att det ligger i balansen mellan den artistiska integriteten, att göra det de själva vill samtidigt som det är komersiellt gångbart. Det är en hårfin gräns som de lyckas balansera på utan att ramla. Jag vet att de är fler med mig som gärna skulle se att de gjorde en ny Parachutes, vilket förmodligen aldrig kommer hända. Men jag kommer fortfarande vara ett troget Coldplay fan och i väntan på den nya Parachutes kommer jag troget köpa deras skivor. Och låt oss hoppas att deras spelningar i Globen i höst blir magiska!

På somrarna brukar jag lägga hårdrocken åt sidan och istället lyssna på lite mer somrig musik, så även i år. Har upptäckt fruktansvärt många bra pop band som snurrat frekvent i ipoden. Annan musik som gått varm hos mig är bla Tomas Andersson Wij, Supertramp, David Bowie, Ryan Adams och Coldplay. Men nu ser jag fram emot hösten och lite mer mörka och tongångar.

Uppdatering kommer lite senare idag…

Men som vanligt var Sweden Rock anno 2008 värt varenda krona. I år såg jag sett ovanligt många för mig okända band. Det största utropstecknet var Graveyard med sin 70-tals doftande hård rock ála Led Zeppelin / Black Sabbath och med en sångare som i de höga registren lät spöklikt Robert Plant. 

Årets höjdpunkter för mig personligen var Dare och Pain of Salvation. Dare’s debut, Out of the silence, från 1988 är en av de skivor som haft störst inverkan på mitt liv och det var en dröm som gick i uppfyllelse när Darren Wharton, Vinny Burns och dom andra stegade ut på Zeppelin Stage. Dessutom gästades de av Brian Robertson som tillsammans med bandet rev av Jailbreak och Rosalie, ytterligare ett stort plus i kanten för en annars superb konsert. Pain of Salvation har jag haft nöjet att se ett 3 gånger tidigare. Tyvärr var speltiden begränsad till en timme, men trots det lyckades de fylla timmen med starkt låt material och det var extra kul att få se de nya medlemmarna Simon och Leo live. Det var kanske inte deras bästa spelning jag sett, men definitivt en av festivalens höjdpunkter.

Poison har blivit råsågade i de flesta rescensioner jag läst. Jag stod längst fram vid Festival Stage och tyckte absolut inte att det var så dåligt som många tidningar fått det att framstå. Men visst, ingen kan väl beskylla CC Derville för att vara världens bästa gitarrist eller Bret Michaels för att ha en gudabenådad röst, men de bjöd på alla gamla partyhits och för mig räcker det.

Vad finns det mer att säga? At The Gates första spelning på hemmaplan sen splittringen var stort att få bevittna, Def Leppard giget var ok, deras setlista var dock på tok för lik förra besöket, Judas Priest konserten var ett sömnpiller, Sebastian Bach ställde in med kort varsel, krocken mellan H.E.A.T och Avantasia sved, Ace Frehley körde ovanligt(?) många Kiss låtar, och Steve Lee från Gotthard var tveklöst festivalens bästa sångare. Som vanligt var det kanonväder och jag har bränt mig nåt så frultansvärt, det är skönt att vara hemma efter 4 dagars campande men jag längtar redan tillbaka och ser fram emot nästa års festival.

Förutom detta har karln’ gjort kanske världshistoriens bästa cover. Jag avskyr vanligtvis covers, men Steven Wilsons version av Alanis Moriesettes Thank You rubbar totalt hela min världsbild av covers. Hur är det möjligt att en så medioker låt helt plötsligt blir så bra och så känslosam?

Länge sen jag skrev här nu, våren är en lärares mest hektiska period med prov, restuppgifter, betyg och nationella prov. Har helt enkelt inte haft tid till varken bloggande eller att hålla koll på nya skivsläpp. Men en skiva som inte gått att undgå för en gammal pudelrockare som jag, trots högar av prov och rättning, är Steve Overlands nya soloskiva, Break Away.

Steve Overland (FM, Shadowman, The Ladder) behöver väl knappast nån presentation. Som frontfigur i brittiska FM släppte han på åttiotalet två av historiens bästa AOR plattor; Indiscreet och Tough It Out. På senare år har han hittat tillbaka till den melodiösa rocken med projekten Shadowman och The Ladder, efter både pop (So) och blues (FM) utflykter. Bakom skivan Break Away ligger Andreas Rydholm (Code, Grand Illusion) som både skrivit och producerat. Detta är snarare Grand Illusion med Steve Overland på sång, trots namnet.

Musikaliskt finns det dock inget att klaga på. Det var länge sen Steve sjöng så här bra, jag får fortfarande gåshud av hans röst. Låtmaterialet är förvånandsvärt starkt, allt från gitarrbaserade rocklåtar (Alive and kicking) till snygga ballader (Until forever comes) och fantastiska refränger. Definitivt ett måste köp för alla fans av melodiös rock och AOR.

Until Forever Comes – Overland